Förlaget

En Blind Leder En Halt Förlag grundades 2009 av Måns och Mattias Hedberg. Ansvarig utgivare är Måns Hedberg. Vårt organisationsnummer är 660706-3572. Webansvarig är Arvid Hällen.

Vår policy

Vi ger ut böcker som vi själva vill läsa.

Vår litteratur

Första upplagan av Det var en som blev där – Spökhistorier från Österlen kom ut i mitten av mars 2010.

Eftersom vi tycker om spökhistorier är förlagets första bok en samling spökhistorier som vi själva har skrivit. Alla utspelar sig på Österlen och varje berättelse har en kartvinjett där alla de orter finns utmärkta där historien utspelar sig. Berättelserna är antingen skrivna av Måns eller Mattias Hedberg. Vår förhoppning är att särskilt de som känner sig hemma på Österlen och är bekanta med dess orter och historia, kommer att särskilt uppskatta berättelserna.

Spökhistorier är den kanske mest ursprungliga litteratur som finns. Bibeln, Odyssén, Divina Commedia, Hamlet, Gösta Berlings Saga, Spöksonaten, världslitteraturen är full av berättelser om det övernaturliga och det som förenar alla dessa berättelser, hur olika de än förefaller att vara, är att de på sitt sätt försöker att svara på frågan: vad händer efter detta livet? Innan denna fråga besvaras kan vi bara leva från dag till dag. Sir Arthur Conan Doyle skrev motvilligt sina berättelser om Sherlock Holmes för att kunna finansiera sina studier i spiritism.

Den tradition av spökhistorier i vars anda vi vill verka skrevs huvudsakligen på artonhundratalet: MR James, HP Lovecraft, EA Poe och Henry James. Även Chestertons mästerliga roman The Man Who Was Thursday bör här nämnas. Frågan om format och omfång är särskilt intressant i fråga om spökhistorier. Förutom den metafysiska spekulationen, är syftet med en spökhistoria att kittla läsarens fantasi och gärna framkalla rysningar, inte helt olikt att på betryggande avstånd se en katastrof inträffa.

En väl skriven berättelse låter obehaget stegras mot en höjdpunkt för att så klinga av. EA Poe resonerar i sin ypperliga essä The philosophy of composition (läs uppsatsen under fliken länkar) om hur man bäst bör lägga upp en dikt eller en berättelse för att uppnå den effekt man söker. Novellen har av traditionen ansetts som den genre som bäst förmedlar känslor som obehag och skräck. Novellen bör vara kort, schematiskt skissera typer snarare än gestalta karaktärer, bör berätta en, och blott en historia i starkt koncentrarad form och till syvende og sidst förmedla någon insikt om hur det är att vara människa. Därför passar detta format utmärkt för spökhistorien.

Det finns undantag från denna regel. Henry James The Turn of the Screw och Stephen Kings The Shining lyckas båda att hålla greppet om läsaren och obönhörligt dra med sig denne i det bottenlösa mörker där de förlorade själarna väntar. På svenska har Jonas Ajvide Lindkvist i sin första roman Låt Den Rätte Komma In skrivit en utmärkt vampyrroman som också trotsar formatet. Ändå verkar novellen vara rätt format för spökhistorien. Mästare som Lovecraft och Poe har båda försökt att skriva skräckromaner men inte lyckats att nå upp till samma höjder som i sina noveller.

Den arketypiska miljön för berättandet av en spökhistoria är stunden efter middagen, när sällskapet samlas kring den öppna spisen med pipor och cigarrer. Portvin eller konjak finns till hands och utanför har vinden friskat i. Det viktigaste är egentligen trivialt och högst mänskligt. Om stämningen bryts av toalettbesök eller andra brott mot konvenansen bryts också stämningen. Därför måste berättelsen vara kort. Den måste slå an en ton, den måste samtidigt roa och intressera, den måste likt kardborren häkta fast i läsaren och inte släppa taget, inte heller efter att berättelsen är slut. Om det är en bra historia börjar den sitt egentliga liv först då, när den fortsätter att pyra i åhörarens medvetande. Så hoppas vi att våra berättelser ska verka på er.

Så, tror vi på spöken? Vi kanske snarare hoppas än tror. I Ystads Allehanda har det gått en debatt om spökes vara eller icke vara. Frågan om spökens existens är kanske snarare en fråga om uppmärksamhet än mottaglighet. Sartre skriver om den riktade uppmärksamheten, hur han går in på ett kafé för att träffa Pierre. När han ser sig om i lokalen upptäcker han bara att Pierre inte är där. Alla som faktiskt finns där, de finns inte för Sartre; bara frånvaron är närvarande.

Också Wittgenstein är inne och nosar på frågan. Syftet med Tractatus logico-philosophicus är ju att visa hur meningslöst det är att försöka tala om viktiga ting. Språket räcker helt enkelt inte till; det är ett alltför trubbigt redskap för att rätt kunna beskriva den mänskliga erfarenheten. Det viktiga, det andra, ”det visar sig”. Därav följer den sista satsen: ”Varom man icke kan tala, därom måste man tiga”. Vi tror att denna slutsats är alltför drastisk. Det är ju i konsten, i måleri och litteratur och särskilt i musiken man kan förnimma något av det ”som visar sig”. Våra böcker är vårt försök att visa det.

Till toppen av sidan