Utdrag ur boken Där var en som blev där

Där var en som blev där

...

Hon svänger in framför lanthandeln i Vitaby. I korgen hamnar ingredienserna till en picknick: Kivikscider, baguette, oliver, jordgubbar och melon. I charkdisken står en jovialisk man med bakåtstruket svart hår och magen instoppad under ett välspänt förkläde, som på honom mer liknar en spinnaker. Hans stora, fuktiga ögon betraktar henne, läser henne som en öppen bok. Det är lanthandlaren själv och han kan sin kundkrets ut i fingerspetsarna, en sann Fridolin. Han säger inget utan inväntar hennes öppningsreplik och den fälls.

”Saltrullen, ja” svarar lanthandlaren och lufttvättar sina stora händer. ”Ska det vara den vanlige eller den goe?”.

Frågan gör henne för ett ögonblick perplex innan hon förstår att han skämtar. ”Den goe tar jag nog. Det är ju semester”, svarar hon så.

”Det gör hon så rätt i. 38, 88 hektot”, blir svaret och ”Så det är semestertider nu? Är universitet stängt?”

Eva hinner bara höja på ögonbrynen innan nästa salva kommer:

”Jaha, och har hon varit runt och tittat litta här i krokarna? Vad får det mer lov till att vara? Litta spickeskinka eller litta av vår goda Gouda? Skämt åsido har vi lammkyd till extrapris, för själv hör man inte till den avdelningen längre, men så har vi också Old Spice borta i hyllan för hygienartiklar. 88, 88 kilot, för osten då, alltså”.

Inför denna svada har Eva inget försvar. ”Ja, jag tar en bit brie om det finns någon mogen. Jo, visst har jag varit runt. Jag var i Knäbäck i morse. Det var bedårande!”

Med vana händer tar handlaren fram en brietårta och med frågande blickar måttar han över den med stora dubbelkniven tills hon nickar sitt medgivande. ”Knäbäck, ja, där är fint men det är väl ändå litta konstgjort, tycker hon inte det? Något annat?”

”Konstgjort?”, svarar hon, ”Nej, tvärtom, det ligger så vackert och bebyggelsen verkar vara så välhållen.”

”Ja, är man van vid Kulturen i Lund så känner man väl igen sig i Knäbäck. Men frågar du mig så är det ett enda Djursholmsgetto alltsammans. Lite spickeskinka i dag? Det är godare än sofläsk och sofläsk; det är det göttaste! 28, 88 hektot!”

Förvirrad nickar Eva sitt medhåll men hon kan inte låta hans ord förbli oemotsagda.

”Det var inte alls som Kulturen. Jag träffade en fiskare där och talade med honom. Det verkar vara en levande by med alla fiskare och skogsarbetare och så alla båtarna som låg uppdragna på stranden...”

Med ens förbyts lanthandlarens jovialitet i något annat. Med sin tjocka filtpenna skriver han priset på hennes förpackning och lägger den med alltför mycket kraft på disken. Han ser rakt på henne och den tidigare vårfloden av trivselprat har med ens dämts upp. Vad har hon sagt?

”Jag får tacka för denne gången”, säger han och lägger armarna i kors över bröstet. Det är en tydlig stickreplik i ordets rätta bemärkelse och hon sticker iväg med skammens röda öron.

Hon stiger in i bilen och förblir sittande. Hon skulle behöva ett glas vin, det känner hon. För första gången under resan sviktar känslan av trygghet och hemvandhet. Jäkla gubbe! Kulturen i Lund? Ett friluftsmuseum? Nej, du! Bara därför bestämmer hon att förlägga sin picknick just till Knäbäck. Med en trotsig rivstart ger hon sig av från parkeringen och när vägen tippar utför ser hon havet vid horisonten.

”Thalatta, thalatta”, mumlar hon för sig själv och ler åt sitt privata lärdomsprål. Finns det ingen annan att slå ett stålblankt citat i huvudet på får man göra det på sig själv. Det är underligt, tänker hon, att första gången men tar sig en sträcka känns den oändlig, men redan andra gången verkar den mycket kortare och så var det också nu, fast istället för att parkera vid Skepparspsgården for hon vidare ut på strandheden och när hon passerat bäcken svängde hon in på en väg som mer var skuggan av en kostig. Det var ändå märkligt, tänkte hon, så litet den här vägen verkade användas.

Hennes trogna Renault skumpade fälleme och hon hörde hur underredet borstades av det höga, sträva gräset. Men var fanns husen? Hade hon kört vilse? Nej, där rann ju bäcken och där framme kunde hon se pilarna. Fast såg de inte mindre ut nu? Hon vågade inte köra längre utan lät bilen stå och gick längs med bäcken ner mot slänten. Här finns inga hus, ingen bygata och inga människor. Hon måste ha kört vilse i dimman på morgonen och hamnat i ett annat fiskeläge. Så måste det vara! Hon går tillbaka till bilen och hämtar sin kasse och sedan promenerar hon ned till stranden.

Mycket riktigt, där ligger heller inga halvt nedgrävda fiskebodar. Så fel hon kunde ta. Hon gör sig en baguette med saltrulle, brieost och dricker därtill den ljumma cidern. Det är ljuvligt och just här finns inga som badar, inget som stör. Söder om henne, vid Verkeåns utlopp springer barnen och leker och semesterslöa föräldrar sitter som strandade valar i sina brassestolar. Verkeån! Hon hade ju gått från Knäbäck till Verkeån och det hade inte ens tagit en halvtimma. Alltså måste Knäbäck ligga precis intill. Så fel på det kan hon ju inte vara.

Hon reser sig upp och borstar av sig sanden, packar ihop resterna av picknicken och börjar gå norrut. Hon går i vattenbrynet och känner hur vattnet isar i hennes anklar. Då ser hon en bil komma körande på stranden. En bil! Vilken oerhörd fräckhet! Hon sätter händerna i sidorna och inväntar den stackars chaufför som nu ska få den värsta avhyvling han har fått i hela sitt liv. Det är ingen vanlig personbil, det ser hon nu och dessutom kan väl inga vanliga bilar köra på stranden. Strunt samma, här ska de inte få köra, tänker hon men modet sjunker när hon ser att det är en militärbil, en hög och fyrkantig sak och den styr oavvänt mot henne. Hon tar ett par steg åt sidan och bilen stannar med en nigning bredvid henne. Hon har svårt att uppbåda någon barskhet nu och dörren på passagerarsidan öppnas.

”Är du riktigt riktig, du?” ropar en grönklädd yngling.

Vad svarar man på en sådan fråga?

”Vi ska börja skjuta nu. Du måste genast sätta dig i säkerhet. Ge dig omedelbart iväg från skjutområdet! Ser du inte flaggan?”

Eva tittar på rekryten och så på bilen. Hon har alltid haft svårt för auktoriteter och nu letar hon febrilt efter den där flaggan. Den unge militärens tålamod verkar hårt prövat.

”Nejnejnejnejnej. Flaggan på kullen! Se där!” Han pekar upp mot branten där strandheden börjar och där står mycket riktigt en flaggstång med en röd flagga, dessutom står där en vaktkur.

”Ska ni skjuta..?”, börjar Eva men blir avbruten.

”Haubits, skarpa granater och då vill inte du vara här på stranden. Vi vill inte behöva komma och hämta dig i hinkar. Se så, ge dig iväg annars måste vi gripa dig för intrång! Det är din bil där uppe, va? Hoppa in då så kör jag dig dit”.

Ovant klättrar Eva upp i den höga terrängbilen. Galonsätet känns klibbigt och trots att rutorna är nervevade luktar det bakelit och olja. Motorn rusar med ett vinande ljud när den fyrhjulsdrivna bilen arbetar sig uppför sandslänten. Hon måste hålla i sig både i sätet och i taket för att inte ramla av det lilla sätet och hon skakas fram och tillbaka som en trasdocka. Den unge soldten verkar ta ut sin ilska och frustration över bilens växellåda. Det är ett under att han inte får den i handen som han rycker och sliter. Hon blir avsläppt vis sin egen bil och ynglingen ropar genom fönstret:

”Du ska vara glad att jag kom förbi. I fjor var där en och blev där!”

Utan att vänta på vare sig svar eller tack skumpar en unge mannen i terrängbilen ner mot Dammåkra. Tårarna bränner i ögonen. Vilken skam att bli tillrättavisad av 91:an Karlsson! Varför skulle hon alltid ha så svårt att stå upp mot folk som skrek på henne. Bara för att de höjde rösten betydde inte det att de hade rätt. Med darrande hand startade hon bilen och gjorde en försiktig u-sväng upp mot vägen. Snart orkade hon inte hålla emot och tårarna började rinna, fritt och rent lät hon dem flöda och torka bort den senaste timmens nederlag.

Så slog hon handen i ratten så att det gjorde ont i handen. Hon hade ju glömt maten i hans bil! Nu var det ingen återvändo. Hon måste ha något att dricka. Bara ett glas skulle räcka för att lugna hennes nerver. Hon ställde kosan mot Simrishamn där hon anade att närmsta systembolag skulle finnas. Hon passerade Kivik, Mellby, Vik och Baskemölla innan hon kunde vända lådan med den streckade koden emot sig på kundbandet och mekaniskt dra sitt kort och slå in sin kod. Så tillbaka mot hotellet i Vitaby.

Efter Vik när vägen precis skulle gå från 70- till 90-väg såg hon skylten och utan att hon visste ordet av hade hon svängt av och befann sig nu på en liten, slingrande väg som säkert ledde ner mot havet. Vad hade där stått? Knäbäckshusen! Det var ett underligt sammanträffande. Vid vägens slut fanns en stor parkering och en rad gamla hus låg med bredsidan mot denna. Innan hon steg ur bilen tog hon fram sin gamla karta. Visserligen var den rätt detaljerad, men Knäbäckshusen kunde hon inte hitta.

Mellan Vik och Stenshuvud fanns inget samhälle utmärkt. Längre upp låg Knäbäck och det var väl där hon hade varit. Så vad var detta? Stockrosornas rader vajade tunga likt humlor som faktisk börjat ana att de inte kan flyga. Dammet på denna byagata dammar vid minsta beröring och här kan man se att inget fordon har rullat på länge. Fast husen... Det är ju precis samma bebyggelse som i Knäbäck där hon var i morse! Enda skillnaden är att dessa hus är så mycket bättre hållna, faktiskt i museiskick och alla halmtaken ser välkammade ut. På klädstrecken hänger badbyxor och badlakan på tork och dyrbara leksaker ligger spridda litet här och var. En ytterdörr står öppen och signaturmelodin till Sommar hörs från en radio. Solen strålar ner på hennes oskyddade huvud och hon känner hur ögonblicket är på väg att rinna iväg från henne.

Hon tar tag i en grindstolpe och väntar på att yrseln ska lägga sig, en virvel av illamående som stiger upp mot henne i varma pulserande drag och hänger sig kvar kring svalget och gör det svårt att andas. Så märker hon att någon står bakom henne. Hon vill vända sig om men känner att hon inte skulle orka med det. Hon förstår att hon står för en grind och spärrar vägen men hon kan inte företa sig något för att lösa det. Ge mig bara en minut till, tänker hon, ge mig bara en sval pust från havet så att den här torra värmen inte kväver mig. Ögonblicket är på väg tillbaka och hon känner att hon åter har grepp om tillvaron. Något sjunker undan i hennes bröst och luften når återigen ner i lungorna. Hon öppnar ögonen och vänder sig om.

Pojken är i övre tonåren, iklädd stora turkosa badschorts och med en badhandduk slängd över axeln. Han leder en gammal militärcykel. Hans kropp är brun och smal, de nedre revbenen syns tydligt och även en antydan till pojkårens kulmage. Men det är tydligt att han snart kommer att vara en ung man.

”Ursäkta”, säger han artigt och det går inte att ta fel på den dialekten, så talar man bara i vissa delar av Stockholm. Hon tar ett litet steg åt sidan och han slinker emellan med sin stora cykel och in genom grinden. Väl innen vänder han sig om och mönstrar henne.

”Söker du någon?” frågar han och generationer av tuktade internatskolelever har ställt samma fråga på samma sätt. Men pojken verkar rar på ett rent och oskyldigt sätt och hon tar tillfället i akt:

”Ja, den här byn, den verkar så bekant, och namnet Knäbäckshusen, finns det någon koppling till det där andra Knäbäck vid Ravlunda?”

Pojken drar sina fingrar som en kratta genom sitt långa hår och rycker på axlarna.

”Jag vet att husen flyttats hit en gång. De stod någonstans längre norrut i en by, en riktig by alltså, inte så här. Det skulle bli skjutfält, ja Ravlunda skjutfält och så skulle dom riva alla husen men vissa flyttades hit. Det är helt blåst där, eller så har de använt husen som fanns kvar som mål. Som du hör så kommer jag inte härifrån. Vi har bara haft huset ett par år men mamma vet säkert mer. Om du vill kan jag hämta henne...”

Hon viftar avvärjande med handen. Yrseln är på väg tillbaka. Hon behöver känna att hon kontrollerar sin tillvaro. Därför går hon med Frankensteinsteg mot bilen öppnar den och sätter sig, startar bilen och sätter fläkten på högsta kraft och känner långsamt blodet komma tillbaka till ansiktet. Så lägger hon i växel och rullar långsamt tillbaka på vägen mot hotellet.